Allt är bara ett enda kaos

Förstår inte, gråter, skriker, ingen hör, ingen kommer...

Dessa höga smattrande och smällande dånande ljud, ljusblixtar som dansar runt och skriken med dödsångest som skär som varma knivar i smör i mina öron...

Allt det röda som tränger fram genom klänningen på bröstet och resten av kroppen...

Trösta mig! Jag är ledsen, jag är rädd!

Varför kommer du inte? Varför skriker du? Varför står HAN bara där?

Varför hoppar du ut genom fönstret utan mig?

Ta mig med MAMMA!!!!

Slutar aldrig att låta....

Var kommer alla människor ifrån? Varför ska jag följa med er?

Jag vill ha min mamma!!!!

Vaknar darrandes och svettas och inser att jag är inte 3 år utan vuxen nu.

Mardrömmen som kommer om natten påminner mig om att det är ingen dröm utan den sanna verkligheten.

Egentligen vet jag då rakt inte varför jag sitter här för. Jag är jättetrött och borde ha sovit för längesedan, men det går bara inte att slappna av tillräckligt för att dvalan ska infinna sig.

John Blund har endera gett upp när det gäller mig eller så har han helt sonika kraschat med helikoptern eller gått i pension. Öh, vänta lite..... Jag tror väl ändå inte på honom!!! Lika lite som jag tror på Tomten. De 2 "personerna" försvann ganska samtida vid en ålder av 6 år när man fattade att det spelade ingen roll om man var snäll och gick och la sig när de sa till även om man var hur pigg som helst. Sa man då att man inte var trött så fick man till svar :

- Du ska gå och lägga dig, annars tar Hin Håle dig!

Undrade i många år vem den där Hin Håle var tills man en dag förstod att det var Djävulen som menades.

Ja det var ju inte bara vid sängdags det där orden kom de kunde komma när som helst om man inte gjorde som man blev tillsagd på en gång.

Sen det där med tomten var ju spännande ett tag tills man förstod att det var ju åxå bara en lögn.

Man blev tillsagd att man skulle vara snäll och lydig och göra som de sa då skulle tomten komma med fina paket.

Så man gjorde allt som en 5-6 åring nu kan för att inte göra någon besviken och då när julen kom så hade man stora förväntningar men drömmen gick i kras i samma sekund när en halvtaskigt klädd styvfar kom in och slängde åt en paket med strumpor, ett par vantar och en blyertspenna ,allt skulle vara i strikt ordning med maten och klapputelningen. (Säger nu inte här att jag är otacksam , vi fick ju någonting iaf det är ju de som inte får någonting alls. Och måste förtydliga att de var ingen fattig familj vi bodde hos )

Aldrig att man fick en leksak som man kanske skulle ha kunnat haft glädje med. Minns dock en jul när jag var 9 år då min mormor hade skickat upp ett paket åt oss var och det som fanns i det glömmer jag aldrig! Det låg ett par vinröda sådana där mjuka luddiga sockar, 50 kr och en guldring med 3 vita stenar i . Den julen var min bästa någonsin. Ingenting de sa eller försökte göra fick mig att gråta den kvällen.

Sedan då jag fick barn själv så hade jag lovat mig själv att de aldrig skulle behöva vara utan saker att leka med och det löftet har jag hållit. Sedan finns det ju gränser där med,jag menar man behöver ju inte allt ;)